Utbredningen av hasselsnok i Norden sträcker sig på västkusten från nordvästra Skåne upp till Oslofjorden, på ostkusten från Österlen i Skåne till Uppland, samt på Öland, Gotland och Åland. Den finns även kring Vänern och Vättern, men tycks saknas på småländska höglandet och i stora delar av Skåne (Gislén & Kauri 1959, Andrén & Nilsson 1979, Ahlén m.fl. 1995). Den nordliga gränsen för hasselsnok verkar utgöras av den naturliga norrlandsgränsen, Limes norrlandicus, även om det förekommer rapporter om fynd längre norrut. Dessa skulle dock kunna ses som värmerelikter (Andrén & Nilson 1979). Se även figur 2.
Figur 2. Hasselsnokens utbredning i Sverige utifrån dagens kunskap.
För aktuell utbredning enligt artportalen, klicka här
Den övriga världspopulationen sträcker sig från södra England genom Nederländerna, Frankrike och norra Spanien, genom Centraleuropa via Italien, Balkan, Grekland, österut mot Norra Iran, Mindre Asien, Kaukasus och Riga (Böhme 1993).
Populationerna i Norden är geografiskt åtskilda från de på kontinenten, och har sannolikt varit så de senaste 8000 åren, då landförbindelsen mellan nuvarande Skåne-Danmark bröts vid denna tid (Andrén & Nilson 1979). I Danmark har inte hasselsnok observerats sedan 1914 (Gislén & Kauri 1959, Böhme 1993). Även den engelska hasselsnoken är geografiskt åtskild och har varit så i 7500 år (Spellerberg 1974).
Artens förmodade glesa förekomst i hela utbredningsområdet (Andrén & Nilson 1976, Böhme 1993, Luiselli & Capizzi 1997, Drobenkov 2000, Najbar 2001A, Kéry 2002) skulle kunna förklaras av dess höga trofinivå (Andrén & Nilson 1976). Hasselsnokens undangömda levnadssätt innebär dock att den inte behöver vara glest förekommande, utan helt enkelt förbisedd. I studien av Kéry (2002) visades att 34 besök på en lokal behövdes för att med 95 % säkerhet kunna säga om arten fanns på lokalen eller ej.
Biotopval
Hasselsnoken verkar ha en påfallande bred biotoppreferens, allt från ljunghedar till skogs-, kärr- och sandbiotoper.
Karaktärsdragen för biotoper i Norden där hasselsnok påträffats förefaller vara mosaikartade hed- och ängsmarker med snårig undervegetation och gräs på blockrik mark med relativt stor solinstrålning. Ljung och kalt berg tycks även utgöra ett viktigt inslag i val av biotop, samt gles löv- eller blandskog (Andrén & Nilson 1976, 1979, Larsson 1994, Sohlman Wiessing 2004).
Detta verkar även vara huvuddragen för biotoppreferenserna i övriga utbredningsområdet (Andrén & Nilson 1976, Gelder m.fl. 1988, Wolfgang & Meier 1988, Podloucky & Waitzmann 1993, Rugiero m.fl. 1995, Drobenkov 2000, Najbar 2001A), men med den skillnaden att här återfinns hasselsnok även på mer rena sandbiotoper (Andrén & Nilson 1976, Spellerberg & Phelps 1977, Drobenkov 2000, Reading 2004A), vilket är ovanligt i Sverige.
Lövskog med många gläntor, bra med undervegetation samt berg i dagen är perfekt
Detta har fått till följd att den Nordiska populationen av hasselsnok har föreslagits vara ekologiskt unik i avseende av
biotopval (Andrén & Nilson 1979), vilket dock tycks motsäges av senare undersökningar i Sydtyskland (Wolfgang & Meier 1988).
Troligen är hasselsnoken förhållandevis opportunistisk i sitt biotopval så länge behovet av födotillgång och värme uppfylls.
Sandytor med ljung innebär ett lokalt väldigt varmt klimat
Lustigt nog hittar jag ofta ljungplantor med liknande prickmönster som just hasselsnoken