Det förekommer misstankar om att hasselsnoken har minskat på många håll i Sverige det senaste seklet. Det är dock nästan omöjligt att göra ett säkert uttalande då arten är mycket svårinventerad, vilket följaktligen gör att uppskattningar på populationsstorlekar är svåra att göra. Andrén & Nilson (1976) antog att arten har minskat med anledning av att antalet ihjälslagna hasselsnokar som lämnats in till Göteborgs naturhistoriska museum har minskat under 1900-talet. Arten minskar sannolikt till följd av habitatförluster, dvs. exploatering och igenväxning av lämpliga lokaler (Ahlén & Tjernberg 1996). Hasselsnoken är för övrigt rödlistad som sårbar och dessutom fridlyst. Fridlysningen kom till bl.a. för att skydda hasselsnoken från att bli ihjälslagen (Andrén & Nilson 1976). Grunden till rödlistningen som sårbar är att mängden lämpliga habitat har minskat samt att delpopulationerna är små. Hasselsnoken minskar fortfarande i antal och anses löpa 10 % risk att dö ut helt inom de närmaste 100 åren (Gärdenfors 2005). Antalet individer i Sverige är nästan omöjligt att uppskatta men en gissning är mellan 10 000 - 30 000 individer (Ahlén & Tjernberg 1996).
I övriga utbredningsområdet rapporteras det om en misstänkt minskad numerär av arten. I Polen anses det att hasselsnoken har minskat kraftigt under de senaste åren (Najbar 2001A). Podloucky & Waitzmann (1993) säger att den har minskat mycket i Tyskland till följd av biotopförstörelse. Förlusten av torv- och hedmark under de senaste 200 åren uppgår här till 90 %. Även i Vitryssland antyds det att hasselsnoken har minskat (Drobenkov 2000). I England är situationen akut för hasselsnoken, där den nu endast förekommer i ett litet begränsat område i södra England.
En av orsakerna till den drastiska tillbakagången antas vara landskapsförändringar (Spellerberg & Phelps 1977), dvs. igenplantering av öppna och buskbevuxna marker. Detta är ett reellt hot även i Sverige som måste tas hänsyn till, då lämpliga biotoper för hasselsnok försvinner (Andrén & Nilson 1976, Larsson 1994, Ahlén & Tjernberg 1996). Den engelska populationen av hasselsnok tycks trots allt uppvisa relativt stor genetisk variation (Bond 2005), då en liten och isolerad population borde uppvisa liten genetisk variation.
Det finns få uppgifter om påvisad predation på hasselsnok, och med tanke på dess sparsamma förekomst är det inte troligt att något rovdjur skulle vara specialiserat på hasselsnok, varför predationen borde vara låg på hasselsnok relativt andra ormarter. Markbundna rovdjur är gissningsvis den största faran då hasselsnoken är väl kamouflerad. Kända predatorer är rovfåglar, kråkfåglar, mårddjur, igelkott, räv, hund och katt (Andrén & Nilson 1976, Larsson 1994). Det har föreslagits att predation skulle vara större på gravida honor, då dessa exponerar sig mer (Luiselli m.fl. 1996, Reading 2004A).
Sjukdomar på hasselsnoken är dåligt kända. En liten undersökning av Cooper & Davies (1997) visade att lunginflammation förekom relativt frekvent. Övriga sjukdomar som förekom är bl.a. blodbrist, bukhinneinflammation och hepatit.
Liksom de flesta andra reptilerna har hasselsnoken gott läkekött: Första bilden en rejäl skada, troligen en fågel som hackat upp ett hål. Andra bilden är tagen knappt två månader senare, då är såret redan läkt.
Fästingar är ett gissel även för dessa djur: här sitter ett gäng larver i ögat!